namnetjagheter.blogg.se

Oj, det är länge sedan nu, jätte, som jag kunde använda min bloggare. Det har hänt mycket. En del kan jag inte förklara, för jag vet inte ens vart jag var.

 

Jag slutade minnas efter det att jag bott på hotellet i Haparanda, tror jag det var.

 

Nu är det ingen som vet om vart jag är. Jag blev väldigt brydd när jag själv såg det. Jag är i ett ställe i Stockholm, Sveriges huvudstad, men jag kan inte säga vart för jag vet att jag blivit med i Efterlyst som borttappad.

 

Ingen vet vad som har hänt med mig. Inte jag själv vet ens om vad det var som har hänt. Jag skulle somna på ett hotell i april och sedan vet jag ingenting mer. När jag försöker minnas någonting så minns jag bara i små luckor, som på en adventskalender med choklad i. Om jag försöker tänka vart jag har varit så ser jag ett ansikte, jag ser en stor bro där det ibland går lite människor, en gång såg jag att snön smälte och jag har frusit mycket, sedan vet jag att jag sett inte maskrosor utan tussilago (det är barndomsblomman), och sedan vet jag att jag är här nu. Jag är i en lägenhet där det bor en snällare tant. Jag bor här och hon frågar ingenting och jag får mat och tittar mycket i tv-n. Ibland går jag ut på balkongen som finns här. Jag har ingen mobiltelefon längre för den är borta nu. Jag har bett tanten att hon skulle ringa till mobilen men det vart ingen som hadde svarat längre. För jag är ju här och jag undrar mycket om det är en annan som har min telefon. Och Tanten undrar mycket vad jag varit med om.

 

Om det är någon som vet vad jag varit med om, om det är någon som träffat mig från mitten av april (eller om det var början), så skriv hit till bloggaren. Det är hemskt att inte få veta. Jag minns allting annat, från före hotellet där jag somnade, men sedan ingenting. Det känns som någonting med silver i eller kvicksilver och det blixtrar om man försöker komma ihåg.