Mycket mer om mårdar, men sen får jag inte mer
skriva om mårdar eller skriva alls mer i dag, min pappa säger att det inte är friskt om man bloggare hela tiden får då blir man beroende av skriva. Och sen vet man ingenting om det är en människa som läser eller om man skriver ensam och sen läser bara ensam.
Jo, jag hadde forskat mycket mer på mård nu. Kålmård. Många har gjort päls förr i världen av Kålmården. En som hadde kålmårdpäls var han som var pappa till min pappa, han såg ut så här, det är ingenting ett fotto utan ritat.
Han hette Karl fast blev kallad en Kalle och han var en jägare på kålmård, han bodde i Örnsskjöldsvik när han skjöt på mårdarna. en bild hadde min pappa taget medans hans pappa levde, det är döda mårdar.
Om man är djurvännen så vill man inte ha många dödade kålmårdar, men man kan inte göra döda mårdar att de blir levande igen ändå så. Och många hadde tyckt pälsen var varm så man inte gatt frysa.
Och jag hadde nyss pratat med min pappa på telefon och han sa att förr i världen när jag var liten kunde det bli farligt om det var flera kålmårdar på samma gång på samma sätt. Det var i Örnsskjöldsvik, utanför. Min pappa bodde med hon som var min mamma (hon vart död när jag var sju år gammal) i ett hus som var i skogen och ibland hadde de fått höra kålmårdarna vara ilag. Det fanns ett jakttorn som dom säger där min pappa kunde sitta och där tittade han på dom och hade kameran med sig. Många var farliga och hade blodsmak och ville döda. I alla fall som dom säger. Att de ser farliga ut i alla fall, det är så.
Många ser farliga ut, av mårdarna, kålmårdarna. Inte skulle man vilja bli jagad av en, i skogen. Om det var natt. Inte dag heller. Det var mycket så att de vill ha blod. Förr i världen i alla fall, 1982 när jag blev född.
Ibland om jag har berättat om mest det jag har brukat vara rädd för då har dom brukat skratta ibland och det har varit ledsamt, för man blir ledsen, eller inte glad. Räddast har jag varit för de som inte är från jorden utan från dom andra planeterna, räddast om nätterna var jag förut, men nu har jag varit rädd både dagen och natten, jag tyckte mycket förut att jag hadde hört om dom viskade, kanske skulle ta mig, mest otäckt hur dom såg ut och om man inte visste vad de skulle göra om dom hadde fått tag i en, om man skulle på ett rymdskepp och inte komma hem någonting mera, för jag ville inte fara från Örnsskjöldsvik. det är en sak ni kan skriva om, om det är en som läser det här som jag skriver här på bloggaren, att om ni varit med om otäcka grejer, mars.människor eller från tefat eller sett grejer eller hört så kan ni skriva om det hit, för jag skulle vilja veta mycket. Tack.
Kommentarer
Trackback
