namnetjagheter.blogg.se

Oj, det är länge sedan nu, jätte, som jag kunde använda min bloggare. Det har hänt mycket. En del kan jag inte förklara, för jag vet inte ens vart jag var.

 

Jag slutade minnas efter det att jag bott på hotellet i Haparanda, tror jag det var.

 

Nu är det ingen som vet om vart jag är. Jag blev väldigt brydd när jag själv såg det. Jag är i ett ställe i Stockholm, Sveriges huvudstad, men jag kan inte säga vart för jag vet att jag blivit med i Efterlyst som borttappad.

 

Ingen vet vad som har hänt med mig. Inte jag själv vet ens om vad det var som har hänt. Jag skulle somna på ett hotell i april och sedan vet jag ingenting mer. När jag försöker minnas någonting så minns jag bara i små luckor, som på en adventskalender med choklad i. Om jag försöker tänka vart jag har varit så ser jag ett ansikte, jag ser en stor bro där det ibland går lite människor, en gång såg jag att snön smälte och jag har frusit mycket, sedan vet jag att jag sett inte maskrosor utan tussilago (det är barndomsblomman), och sedan vet jag att jag är här nu. Jag är i en lägenhet där det bor en snällare tant. Jag bor här och hon frågar ingenting och jag får mat och tittar mycket i tv-n. Ibland går jag ut på balkongen som finns här. Jag har ingen mobiltelefon längre för den är borta nu. Jag har bett tanten att hon skulle ringa till mobilen men det vart ingen som hadde svarat längre. För jag är ju här och jag undrar mycket om det är en annan som har min telefon. Och Tanten undrar mycket vad jag varit med om.

 

Om det är någon som vet vad jag varit med om, om det är någon som träffat mig från mitten av april (eller om det var början), så skriv hit till bloggaren. Det är hemskt att inte få veta. Jag minns allting annat, från före hotellet där jag somnade, men sedan ingenting. Det känns som någonting med silver i eller kvicksilver och det blixtrar om man försöker komma ihåg.

Hej. Nu har jag farit från Malmberget. En natt hadde jag stannat i torpet som jag visade bilden på i går. Det var kallt så att på natten när jag vaknade (det morrade hadde jag tyckt och jag vaknade då) och skulle fara upp ur sängen så hadde mössan min frysit fast i väggen. När jag kikade på mina tår var de blå. Jag huttrade. Jag skakade. Det blåste. Jag var rädd, för spöken och människorna och för rymd-varelserna. Jag vill inte vara kvar. Jag satt sen hela det som var kvar av natten och hörde hur det vinade genom hålen överallt i torpet. Jag kunde inte kika i mobiltelefonen min för det fanns ingen stret att ladda i, det var ett gammalt gammalt torp, kanske från guldgrävarnas tid.

 

På morgonen i dag, klockan var 8.11, så var jag på busstationen i Malmberget. Det kostade 288 kronor att åka till Haparandan. Jag var framme på något som hette Karungi ICA klockan 13.45. Då hadde jag åkt bussen mer än sex timmar och byttat den tre gånger, alltså bussen. Bytt. Vi for förbi Gällivare och Töre och många fler små byar, det var snöigt överallt men det var varmt i bussen. Jag vart gladare av att få fara bort från Malmberget. Nu är jag här i Haparandan. Det finns en plats som heter "Internett Cafe", det är där jag skriver. Det blev just hit jag for för jag hadde just bara tre hundra lappar i fickan kvar, och jag hadde inte vetat om man kunde betala med plastkortet som jag har och jag torrdes inte fråga. Eller orkade mest inte, för man vet aldrig hur en människa kan ska svara.

 

I natt ska jag sova i en riktig säng. Jag bytte kläderna jag hadde haft på mig i det där som hette malmberget, jag gick in i Haparandans busstation, toaletten där (den var snuskigare och otvättad), där byttade jag kläder (jag har en litten ryggsäck som jag kallar min, där jag har några små grejor), för jag gatt vara litte finare om jag skulle bo på hotell, det har jag gjort någon gång förrut, en gång när min farbror vart död, då vart vi boende i Gävle tror jag, en annan gång när min momma vart död, då hadde vi bott i Sundsvall på ett hotell men då var jag bara ett barn, liten, sen hadde jag väl bott hotell nåra andra gånger även. Men nu gatt jag gå till ett stort hotell här med många lampor utanpå, det var många som drack sprit och skrikade när jag var inne och köpte mitt rum, hon som var därinne, hon stod bakom en bänk (dom säger en Disk) och tittade, men jag betalade, jag gav pengar för tre nätter. Nu har jag köpt ostkrokar för det tycker jag om, jag har köpt tjugo flaskor med Portello. Jag ville inte ha kött. Jag ville inte ha grönsaker heller. För kött är mest det som heter hormoner i och kan vara en ihjälsparkad ko som var gammal i Holland eller i tyskt land, och grönsaker är mest mycket gifter på, dom sprutar på mycket som man dör av. Jag ska skriva sen om att jag inte vet om jag tror att det kan gå så bra med världen. Många tänker mest på ha det bra och kläderna sina och allting men ingen sitter stilla länge och vill tänka. Jag tycker mest om vara tyst. Jag skickar några bilder för att om någon läser här i min bloggare så kan de se hur det ser ut här. 

 

 

DET HÄR ÄR DÄR JAG SKA BO I NATT. DET SNÖADE FÖRUT. NU ÄR DET MÖRKARE. INGEN SNÖ.

Jag är i byn som heter Malmberget nu. Jag har varit här över en vecka tror jag. Det har varit mycket jobbigt för jag är ensam och jag vet ingenting här om vart man ska eller vad någon heter. Men jag har pengar så jag köper mat. det finns en Konsum intill ett höghus dom har här. Jag bodde först i höghusets källare. Men det vart tyst och sedan lät det i stora rör, jag tror dom spolade toaletterna i hela huset, det var som forsar och sus. Jag flyttade till gamla hus som är igenbommade. Det var glipa i en baksida på ett gammalt stort, jättestort, hus. Där bor jag. Jag har hört att dom här gamla husen kan rasa ned i gruvgångarna. Det gamla huset jag har gömt mig i står på en slänt och om man tittar ut ser man bara grus och stora backar ned i hål, det är mycket som en James Bond film. Alltså hemskt. Men jag tittar inte mycket ut. Jag är på biblioteket här nu, dom pratar en annan svenska här, jag kan skriva i min bloggare här och jag har lånat två böcker, en av Mark Twain, han är bra, och en som heter Samhällets olycksbarn, han som skrivit den är Victor Hugo. Jag läser mest. Båda böckerna är bra. Då glömmer jag bort Väståkra och jag undrar ingenting vad min pappa säger. Jag brukar undra om han ringt in efterlysning på mig men då läser jag igen och glömmer bort. Mycket kallt har det varit. Jag har eldat i en gammal spis, annars skulle jag frysa så jag blev död. Det är kallt och vinter här. En dag hörde jag att det stampade och trampade nere i huset, när jag gick ut med kameran och skulle ta kort (om det var en rymdvarelse igen) så stod en karl och tittade, han blev rädd eller brydd, jag sa: jag är en gruvarbetare. han sa ingenting men gick direkt. Jag är rädd om dom ser att jag bor här. Då kanske jag blir tagen. Hoppas att det är någon som vill skriva till bloggaren, för jag är ensam och har ingen som kan prata med mig här, och jag är rädd ibland, men jag försöker låta bli. Men snart måste jag nog flytta för jag tror dom tycker konstigt om det ryker ur ett gammalt hus som är på kanten ner mot gruvan.

 

Skriv om ni ville. Tack.

 

 

Här var i Örnsskjöldsvik innan jag rymde:

Här kommer en sak jag skrev innan jag rymde från Ö-vik. Dom tog bort den men nu kom den tillbaka. Då får ni se den. Jag undrar ofta nu om det är från rymden dom styr allt. Jag tror det. Inte människor, utan rymd-varelser. Det här handlar om Kina-puffarna:

 

 

"Jag var åtta år när det blev så. Vi hade hafft det dom kallar kina-puffar. Det var jag och kompis, han hette Arven (för att han hette Arvendal i efternamnet). Vi hade fått smällare. Grannen våran hadde hönsgård, för han sålde många ägg. Jag är djurvän och mest alltid snäll, men många gånger om man är liten kan man göra fel. Vi hadde varit ute mycket och smällat många av smällarna. Men några vart kvar och vi var nog less på vara ute, för det var kallt och sista april (en del säger "Valborg" men det vet jag inte varför). Och så hadde vi kommit på när vi såg hönorna att dom kacklade att vi bara på skämt skulle tända smällare och kasta in för att dom gatt bli rädda och kuta runt. För vi ville ha roligt. Vi kastade in sju smällare på samma gång. Arven brände sig på två fingrar och smällarna for in i gården. Men det vart ingenting roligt. Först var det roligt för alla kutade omkring och ropade ka-ka-kaa. Men sen, sen hadde grannen sett oss. Och då hadde vi redan sett att det rök om flera av dom hönorna. En hadde vart död på en gång och dom som det rök av blev också döda sen. Det blev tre döda och många rädda. Grannen slog Arven med en klappbräda (dom tvättade med klappbräda i förr i världen) så han fick ryggskada. Och det var då, efter kina-puffarna som dom hadde skickat iväg mig till hemmet Väståkra. Jag kände inte att jag kunde grina. Jag vart bara åtta år gammal och när bilen for såg jag granarna fara förbi och det var två som jag inte kände som satt omkring mig i baksätet."

Nu har jag gömt mig nästan tre dygn för min pappa, jag är i huset i Örnsskjöldsvik, men på ett ställe där han aldrig kan komma på att leta. Första kvällen var jag törstig för jag hadde inte druckit någonting. Jag har hört att min pappa har pratat med dom på Väståkra och varför jag inte hadde kommit tillbaka. Det var meningen att jag skulle vara där ända tills sommaren. Nu har jag inte ätit sömnmedecinerna på några dagar och nu börjar jag bli pigga. Jag hadde spolat ned dom i toaletten i källaren. Dom säger att fiskarna i sjön också somnar då. Det har jag tänkt på mycket nu, men vart ska man fli dom, om man kastar ut dom somnar fåglarna kanske. 

 

Idag är min pappa på jobbet och jag är ensam i huset. Jag har sett några rådjur. Dom stannade ute bland träden och tittade. När jag tittade ut så stirrade dom på mig. Länge.

 

Jag har inte kunnat läsa någonting på kvällarna heller, för jag har ingen lampa i källargarderoben, och jag hadde inte tordas vågas gå fram till mitt rum för kanske jag hadde somnat och då hadde min pappa kunnat få hitta mig på morgonen.

 

Det vill jag inte och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har egna pengar så jag ska åka men vet inte vart. Jag tänker att det blir norrut, där det är Piteå eller längre bort. Det finns ställen där dom har gruvor och jag hadde alltid villat få se en gruva på riktigt. Jag är på rymmen nu. Jag packar en väska. Jag ska hitta en buss om det finns en, som går mot norrut, det är åt höger. Eller om det är österut som är åt höger. Men det behöver man inte säga när man ska handla biljetten heller.

 

Fyra dagar ska jag minst vara borta, kanske längre.

 

Jag har inte grinat någonting, men det känns inte glädje eller glatt i kroppen.

 

Jag vill inte till Väståkra någonting mera.

 

Nästa gång ska jag berätta om dom jag mött, rymdmänniskor. Jag ska också ge er bilder som är från min pappas pappas skrivbok som han hadde när han var levande och jobbade i en skog. Jag undrar om han har gjort det som han tecknat. Då var det kanske konstigt. Men han var en Trapper.

 

 

I dag hadde jag tänkt att få skriva om några nya saker. Jag blandar, för det är roligast om inte allting handlar om samma sak.

 

Först hadde jag sovit länge, sen satte jag igång data-maskinen och tänkte på vad jag skulle säga idag.

 

Nu har jag räknat ut det. Jag kanske gör litte som andra, som dom som gör skrivande om mode, kläder och fina hår och kanske dyr sportbil, men jag blandar andra grejer, det jag känner till. Om man skulle hitta på skulle det bli konstigt.

 

Först hadde jag i natt ingenting att det var någon rymdmänniska här. Men det var det flera gånger under påsken. Mitt rum är i källaren och det verkar vara lättast för dom att komma in om man bor lågt ned. Men i natt var det ingen, förut har jag sett spår efter dom, det var som slem, vitt slem, och ibland har jag sett lysande ögon. Även en enda gång hört rösten på dom, då lät det som en elstöt, eller om någon pratar i en röd lur med el i, så lät det. Otäckt. Efter det skrev jag en kort dikt, för det var hemskt.

 

Varför.

Varför kommer dom från rymden, och hit.

Varför just vill dom till där jag bor.

Varför har de lysande ögon, och

 

 

Sen ett receft. Det är på kolbulle.

1) man har nästan ett halft paket smör i stekpanna

2) man flir i många fläskbitar som steker tills dom är stekta

3) blanda smet av 1 liter vatten och 1 kg vete.mjöl, en halv matsked salt

4) Fli i smeten i stek-pannan och stek, men fli inte för mycket smet, den  ska inte bli för tjock bullen

5) stek tills det är klart

6) det är jättegott, men äter dom inte gris behöver man inte ha fläsk i

 

Sen en annan sak. Det var några fotton att berätta om, först det här. Det är några korpar som jag tog fotto på. Det är litte kusligt för dom äter på en död och man ser tarmarna 

 

Idag har jag varit på pimpeltävlingen nu. Det var först sol mycket och många människor. Många hade med sig korvar i stora paket och de grillade korvarna så det rök. Många barn åt och verkade tycka korv var gott och det var kettschupp på korvarna. Vissa barn åt mycket fika, ur stora burkar. Jag fiskade och hade ett spö som min pappa hadde förr i världen, längre än innan jag föddes. Första jag gjorde var att jag fick en fisk. Det var en sillkremla, den hadde vassa piggar. Jag hadde glömt säga att det var jag som körde en snöskoter ned på den sjön där tävlingen var. Bakom på en snövagn med slädar satt en moster, det var min moster (hon är systern till min mamma som vart död). Hon har vitkrulligt hår och hade mössa på sig. Hon har en krycka också. Men jag kör lugnt, fint och lugnt på snöskotern. Min pappa hadde redan farit ut på den sjön när vi kom. Till slut frös man om fötterna och det kom ingen mer fisk på kroken och det blåste hårrt så man vart kall. Det var en hund med också, han heter Billy Billy Boy. Han frös. Han hade luva och satt i en korg men han frös. Han skakade.

 

Men sen vart det en prisutdelning, jag var nästan sist men vann en mössa. Jag drack litte kaffe och åt fyra krus med chokladstrykning på. Det knastrade om man åt på dem kakorna.

 

Sedan vart det lotteri men jag vann ingenting på min lott nummer 95. Jag hade velat had det som hette en magiska handduk men den gatt jag vara utan.

 

Sen blev det så att det vart slut på hela, och då satte mostern sig på vagnen och vi for iväg, hunden satt i korgen på vagnen och vi frös, så det skulle bli skönnt att komma hem till vårt hus. Astrid Moster Olsson, hon heter så, skulle hem i sit hus sså jag körde först dit. Men först måste man upp för en jätelång brantaste backe så jag gatt gasa hårrt. Det gjorde jag. Jag kunde inte kika bakom för jag hade en stor isborr med el i i famnen, samtidigt som jag körde så jag är en bra motorskoterkörare. Men när jag kom till Moster Olssons gård och skulle släppa av henne så tittade jag bakom skotern och då fanns hon ingenstans där. Kälken var borta. Hunden var inte heller där heller. Det var då jag hadde förstått att det gatt ha gått fel och hon ramlat av. Jag blev fullt med tanke på att kälken med Moster Olsson ramlat av mitt på vägen, eller om den ramlat av i branta backen ned mot sjön. Jag fick köra med full gasfräs tillbaka. Hon stod inte på vägen. Men när jag kom till brantbacken då såg jag att hon hade krockat baklänges rätt på ett björkträd. Ögonen hade vart stora på henne och benorna stack rätt opp. Men hon var inte skadad och ingen hund heller skadat. Menman fick en schock.

 

Vad jobbar ni på i påsk.

 

 

är det nu. Jag är hemma i Örnsskjöldsvik. Jag åkte hem dagen före det som är skärstorsdagen. Det blev sent och inget kul på tåget. Det var flera barn som gnall och det var flera som var sjuka och med hosta. De tyckte jag kunde vara hemma istället för att dom andra ska ha samma sjukdom.

 

Nu ska jag egentligen fara tillbaka till där jag brukar vara ibland, utanför Uppsala (det är staden). Men jag har inte sagt åt min pappa att jag ska stanna kvar. Det ska man egentligen inte men jag vill inte fara tillbaka igen för man får tabletter som man blir trött av och mest sover, ibland vaknar man inte förrän kvällen och då gatt man sova direkt igen. Man hinner inte just vara med om någonting då. Jag ska stanna i huset här i Ö-vik. Jag har bestämt stället där jag skulle gömma mig på. Sen måste min pappa fara till jobbet och då kan jag komma fram. Jag har gjort det en gång förut, gömt mig. Det var ingen som blev just arg, men jag fick vara på Väståkra flera månader extra.

 

Där vi bor finns det skogen nära, det är bara tio meter eller mindre till skogen, först går man förbi ett skidspår men sen är det skogen. Jag har varit ute mycket nu i skogen. Jag brukar mest gå eller om jag har på mig skidorna. En sak som går berätta är att jag hadde tur och såg många spår av kälmårdarna. Snart är jag inte mer intresserad av dom för jag har hållit på med dom så mycket nu ett tag. Men nu har det blivit flera av dom och det har stått om dom i Örnsskjöldsviks Allehanda, tidningen som är här. Det var ingen som hadde kunnat göra fotto på dom för dom är snabba, men jag hadde med mig en kamera som är pappas och tog många kort på spåren och på där några hadde bott om nätterna, där dom bor det heter LYA.

 

 

Här är spår från kålmård. Dom har sagt i tiningen att man gatt vara försiktigare om man är nära dom för dom vill huggas. En del säger att dom är som en järv.

 

Jag hadde vaknat tidigt i dag. För jag fyller år. Det är ingen här där jag är nu som vet om att det är en födelsedag, inte som jag har vetat i alla fall. Jag vet inte om det blir en speciell dag. Kanske lär det inte blir det men det går ändå. Men det är kanske tomt om ingen vet om att man har dag, jag är född året 1982.

 

Inatt hadde jag många maldrömmar. Jag gatt spy mitt i, men sedan somnade jag igen fast det svidade i halsen och mycket kliade, mest över hela ryggen.

 

Jag hadde drömt om en ål som var elektrisk, varje gång man hade rört i han så skrek man för den gjorde ont och morrade varje gång den stack. Det var under vattnet och mörkt. Man var mest rädd för ålen, om den skulle komma, och ögonen var röda som blod med svart i.

 

Sedan hade jag drömt om en tjeja, att jag hade villat krama om henne men då gick hon.

 

Jag drömde om Falköga, en som är kändis, och jag skulle få träffa han, men då skrek han åt mitt håll så det kom spott, så arg var han. Det var då jag gatt spy för jag visste ingenting om varför jag hade gjort något som han kunde bli sinnig på.

 

Undrar om det blir en födelsedag. 

 

Snart kommer hon som brukar väcka oss och kolla till oss, då ska jag ha medecinen och sen blir jag väl nere därnere där man brukar göra pärlplatta och idag gör jag ingen figur utan bara färger

 

Det här var ett kort som min pappa hade tagit av två tjejor med mode, det är i Farsta Centrum sa han, när han var ungare

.

 

 

 

Jag ska snart fara till några kompisar som känner mig, det blir åka buss då. Det är nog kalltet ute så man får ha många kläder för det är jobbigt om man får ha förkylning. Jag skulle ha satt upp litegranna bilder här i bloggaren men jag hinner inte mycket nu, för jag måste fara snart, men sen hinner jag, då ska jag ta upp några kort. Det är så mycket olika man tänker på. 

 

Det blir väl en bra dag i dag, det hoppas man alltid. Jag ska ringa min pappa sen. Ni får skriva om ni vill och säga någonting. Det var roligt att Falköga skrev här en kommentar på bloggaren. Han gillar jag. Falköga. Han är djur-vän också och håller på i mode och med mycket annat verkar det som. 

 

Hoppas att om någon läser de här orden att ni ska ha det bra och ingeting hota er och vara jobbigt.

skriva om mårdar eller skriva alls mer i dag, min pappa säger att det inte är friskt om man bloggare hela tiden får då blir man beroende av skriva. Och sen vet man ingenting om det är en människa som läser eller om man skriver ensam och sen läser bara ensam. 

 

Jo, jag hadde forskat mycket mer på mård nu. Kålmård. Många har gjort päls förr i världen av Kålmården. En som hadde kålmårdpäls var han som var pappa till min pappa, han såg ut så här, det är ingenting ett fotto utan ritat.

 

Det var om Nelson nu, för det var några som ville veta att han levde i verkligheten och inte var död som alla sa förut, förr i världen, men jag har sett han, Nelson, att han lever, jag har sett garaget där han bor, jag har hört han skrika på mamma sin (jag tror det i alla fall är på mamman hon ropar) när hon som har han fången borrar i tänderna (hon tycker han luktar inget gott i munnen så hon vill göra rent dom, så hon borrar som en tandläkare). Många har jag hört tycker det är hemskt att höra att det blir så. Min pappa hadde taget en bild på han Nelson. Om ni vill se den så kan ni se den här dom har en grupp på Facebook också, där de vill ha Nelson fri ur garaget. att han är död från länge sen är ingenting sagt och ljug, säger pappa. Han vet att det är Nelson och ingen tvilling till han. Ni kan fara till Knutby och säga åt min moster, hon heter Ann-Britt, så kan hon visa vilket garage han bor i. Man hör ända på vägen att han kan skrika, då tycker man synn om han. Mycket. Han som jag följer på hans blogg, han heter Falköga, han är Djurvän och det tycker jag är bra. 

 

det vet jag inte vad det betyder. Men en tjeja som jag brukar läsa på Facebook, hon skrev "det ringer en klocka". Det har jag tänkt på bra länge nu. Hur man menar då. Om det ringer en klocka och vart isåfall, eller om det är baara som man säger och isåfall varför. När det inte gör det. Ringer i en klocka. Nu vart de jobbigt igen. Men mest är det för att ingen många skriver hit. 

 

dom jag brukar läsa om på Facebook skulle jag vilja ha som kompis, en heter Falköga och en är tjejan som heter Ana, en annan är en tv-station som jag brukar prata med, dom heter respirator-tv. Det var dom som jag ringde när jag hadde varit i Knutby hos en moster jag har där, för jag hörde att det var ljud i ett garage där, som ljud som om man sticker en annan med en vass grej, det lät högt, och det var Nelson, han noshörningen som dom egentligen sa hadde vart död i många år. Det var då jag ringde och hon från tv-n kom dit och spelade in ljudena, hur han skrek och tanten borrade på han. Dom hade pratat om det i tv-n också och man hör allting där: